Slutreplik Gustav Hellström
Debattartikel | 08 - 07 - 2024
Här kommer en kommentar till Gustaf Hellströms slutreplik i SvD (https://www.svd.se/a/kwEyrQ/svensk vattenkraftforening-alla samhallsnyttor-behover-beaktas).
Ordförande Hellström gör den vanliga finten; berättar om EU:s definition av ”småskalig vattenkraft” som även omfattar de 187 kraftverk i Sverige med en effekt från 1,5 till 10 MW. Då ser siffrorna imponerande ut och visst kan man påstå att de då spelar en viss roll för regleringen av elsystemet.
Men de kraftverk vi i Sverige menar med ”småskaliga” är de cirka 1 700 i spannet under 125 kW (1038 styck cirka) och cirka 670 med effekt på 125 kW till 1,5 MW. Det är inom dessa vi hittar de cirka 500-700 kraftverk som saknar tillstånd enligt gängse mening; det är bland dessa, framförallt de minsta 1038 som vi finner de privatägda, mer eller mindre hobbydriva kraftverken.
Det är också bland dessa cirka 1 700 som vi inte finner några kraftverk alls som aktivt används till att reglera elsystemets variationer som beror på skiftande produktion (solel och vindkraft exempelvis) och dito konsumtion (dagar/nätter, vardagar/helger, kallt/varmt väder mm.)
Och denna förmåga är det viktigaste argumentet för att skydda storskalig vattenkraft från att miljöanpassas; en minskad förmåga att hålla elsystemet i balans. Produktionen som sådan, hur mycket energi man skapar över ett år, är i sig inget problem, där har vi flera andra alternativ, dessutom exporterar vi på årsbasis motsvarande hela Luleälvens årsproduktion flera gånger om.
(Vi inom MKS menar att även den storskaliga kan miljöanpassas utan att påverka elsystemets balans. Men det är en annan historia, Hellström representerar de allra minsta vattenkraftverken i Sverige genom sin organisation SVAF och det är hans felaktigheter som nu bemöts.)
Så nej. Gustav Hellström ljuger helt ogenerat när han påstår att de minsta 1 700 kraftverkens produktion är planerbar i egentlig mening, det vill säga används för att hålla elsystemet i balans genom att dra ner produktionen vissa timmar och gå upp till maximal produktion andra timmar. De används inte till det av flera skäl.
· De producerar så lite att de måste gå för fullt när det finns vatten.
· Deras bidrag, skulle de användas till elreglering, är så litet att ingen bryr sig i detta mikroskopiska bidrag.
· De allra flesta ligger i vattendrag där korttidsreglering är förbjudet. Tack och lov, eftersom korttidsreglering av vattenflöde och vattenstånd är bland det värsta som miljön i ett vattendrag kan råka ut för.
Dessa 1 700 kraftverk kan alltså inte hur man än räknar kallas för viktiga eller betydelsefulla för Sveriges elsystem. Ser man dessutom till de skador de orsakar är det inget snack: de borde avvecklas, givetvis med någon form av ersättning till ägarna för förlorade intäkter ett visst antal år in i framtiden. Vattenkraftens Miljöfond, den storskaliga branschens uttryck för att hjälpa framförallt de småskaliga ekonomiskt, har en kalkylsnurra som skulle kunna användas för detta. Under omprövningarna får kraftägarna 85 procent av alla kostnader för processen och 95 procent av den ekonomiska förlusten av en minskad produktion.
Att ordförande i SVAF sedan menar att Sverige överimplementerat EU:s vattendirektiv visar att han inget förstår av ordens betydelse. En överimplementering vore att kräva mer än vad grundmålet om god ekologisk status eller god ekologisk potential har som minimikrav. Till exempel genom en lagstiftning som förbjuder småskaliga vattenkraftverk under 125 kW effekt. Men någon sådan lagstiftning finns inte. Tvärtom kan vi nu vänta oss mer skydd till förmån för de småskaliga när regeringens paus av NAP-omprövningarna avslutas under år 2025.
Att också börja använda mindre stränga krav gällande miljöanpassning även för de småskaliga (det gäller för de storskaliga redan, det är därför inget kommer att hända inom den kategorin kraftverk under omprövningsprocessen fram till slutet av 2030-talet) vore en katastrof för miljön, en seger för dumheten och ett ytterligare steg mot den biologiska mångfaldens degradering, åtminstone i våra sötvattensystem. Och detta skulle vara en underimplementering. Mer än grundkraven = överimplementering, att inte nå upp till grundkraven = underimplementering.
Och återigen, av de kraftverk som i början av NAP-omprövningarna har avvecklats har det skett med ägarnas lättade suck. Man måste vara entusiast för att driva dessa olönsamma kraftverk; det är därför som de större bolagen sålt av alla sina bestånd av småskalig vattenkraft. De såg de ekonomiska förlusterna när kraven på miljöanpassning började resas på allvar i samband med att ramvattendirektivet och konsekvenserna av det började diskuteras under 2000-talets första decennium.
Därefter argumenterar Hellström i sin slutreplik att äganderätten är helig och måste hedras. Det är sant på så vis att den inom EU och framförallt i Sverige är stark, för att säga det minsta. Men, både i Sverige och inom EU finns grundläggande lagar som medger att den kan komprometteras om det behövs för det allmänna intresset ”god miljö”. Det betyder att krav kan ställas som påverkar den enskildes rätt att nyttja sitt ägande av fastigheter ekonomiskt, detta för att skydda miljön.
Sist gör Hellström en utläggning om dammar och översvämningar. För att göra det enkelt:
· Bara för att man dämmer åstadkoms inte mer vatten.
· När onormala flöden uppstår (vanligare och vanligare med pågående klimatförändringar) uppstår snabbt situationer där regleringar av dammar inte hjälper, med torka eller översvämning som följd.
· I oreglerade vatten byggdes infrastruktur med de årliga, för miljön viktiga, översvämningarna i tankarna. Ingen var så dum i huvudet att man byggde för nära och för lågt i förhållande till vattenstånd. Regleringarna ger alltså en falsk trygghet, framförallt nu i klimatförändringarnas tidevarv.
I stället för att försöka reglera flöden på konstgjord väg via dammar skulle en ”återvätning” av landskapet i stort genom restaurerade och nyskapade våtmarker vara en betydligt bättre lösning. Ett naturligt reglerat system med våtmarker ger mer vatten i hela nedströmsområdet under torrperioder och samtidigt fungerar dessa våtmarksområden som buffertar när det blir högflöden. Mängder av organismer som är beroende av våtmarker skulle samtidigt räddas och generellt får vi med ett sådant system en rikare biologisk mångfald och därtill mer fritt strömmande vatten utan dammar.
Christer Borg
2024-07-08