Ganska mycket om vattenkraften förr, nu och i framtiden

Krönika | 25 - 04 - 2024

Vi tänkte reda ut en del begrepp och fakta kring vattenkraften i denna krönika. Det handlar alltså om vattenkraften, kraftbranschen och omprövningarna av vattenkraften. Det har ju den sista tiden

varit några debattartiklar i omlopp, bland annat från Vattenkraftens Miljöfond i Svenska Dagbladet. Och vi och en del andra har svarat på den sistnämnda. Här kommer lite fakta kring processen som lett fram till det som just nu gäller för svensk vattenkraft och omprövningarna.


Det ska också sägas att vi på MKS anser att det är mycket viktigt att ha sakområdets fakta och omständigheter klara om man ska debattera. Det gäller förstås i alla sammanhang för alla organisationer som vill framstå som kunskapsorganisationer.


I frågan om vattenkraften och det faktum att en absolut majoritet av de svenska kraftverken vare sig är miljöanpassade rent tekniskt, eller någonsin genomgått någon miljörevision för driften som är helt beroende av vattenhushållningen i de älvar och åar där de byggts, är det extra viktigt att ha fakta klart för sig.


Frågan om vattenkraften rymmer både tekniska, biologiska och politiska dimensioner. Det sistnämnda inkluderar också sociala frågor om rättvisa och fördelning och hantering av naturresurser; vem ska få ta del av de monetära värden som uppstår när en naturresurs exploateras?


Det finns nära på lika många svar på den sistnämnda frågan som det finns debattörer. Givetvis måste man i den diskussionen ha klart för sig äganderättens dominerande inverkan på varför det förhåller sig som det gör idag. All naturexploatering bedrivs utifrån ett ägarperspektiv, och det gäller främst de fastigheter där naturresursen finns. I vissa fall av exploatering har staten sedan mycket länge inskränkt äganderätten genom att stifta lagar som möjliggör exploatering alldeles oavsett vad ägaren till marken tycker om det. Detta gäller till exempel för gruvindustrin, där undersöknings- och bearbetningskoncessioner beslutas av staten utan att ägarintressena har mer än en mycket liten talan. Detsamma gäller också vattenkraften.


Eftersom vattenkraften snabbt blev en förutsättning för moderniseringen av Sverige i början på förra seklet skapade man den äldre vattenlagen (1918) som möjliggjorde exploatering av framför allt större åar och älvar. Exploateringen kunde ske i strid med vad rättmätiga ägare till påverkade fastigheter upp- och nedströms de planerade kraftverken ville med sina fastigheter. Förvisso med krav om att utbyggnaden skulle ge en samhällsekonomisk nettovinst samtidigt som man bakade in ersättningsregler. Ersättningsreglerna var inte skapade för att hantera förlusten av naturvärdena ur ett helhetsperspektiv utan enbart monetärt räknat på vad fastigheten vid tillfället för exploateringen gav i utkomst som jordbruks- eller skogsmark. Förväntningsvärden ersattes inte.


Enbart dimensionen ovan rymmer alltså mångfacetterade frågor om det svenska samhällets syn på natur och exploatering i varje givet tidsavsnitt, från tidigt 1900-tal till 2000-talet, det vi kan kalla den politiska och opinionsmässiga dimensionen. Den politiska dimensionen måste sättas i sin rätta kontext. Glömmer man detta riskerar en text att snabbt kantra till att bli populistisk och allt annat än sanningsenlig.


När det kommer till den tekniska och naturvetenskapliga delen är det givetvis av största vikt att man kan skilja på exempelvis effekt och energi, eftersom det handlar om elproduktion. Ännu viktigare är givetvis att man inte blandar ihop enheter som energi och procent, eftersom det är mått på helt olika saker och en hopblandning snabbt gör en argumenterande text helt meningslös och utan faktisk grund.


Den biologiska dimensionen är också mycket viktig eftersom man då på ett korrekt vis ska visa på de värden som är svåra att jämföra med rent monetära värden. Utveckling av olika metoder för att värdera förlust i naturvärden sysselsätter bland annat miljöekonomer, miljökonsulter och myndighetspersonal. Frågan har många komplexa dimensioner.

Mer specifikt om vattenkraftsargument

Ofta pratar människor som vill ha en förbättring av naturmiljön i de utbyggda vattendragen i Sverige om kraftbranschens ”gräddfil”. Med det menar vi på MKS att vattenkraften under äldre vattenlagen (1918) fick en juridisk ”gräddfil”; ett verktyg som innebar tillståndsplikt men som möjliggjort en snabb och effektiv prövning och därmed exploatering av de flesta älvar och åar. I den prövningen ingick naturligtvis inte någon hänsyn till det som vi idag kallar biologisk mångfald. Fisket sågs som en ekonomisk resurs, liksom timmerflottningen. Prövningen säkerställde att dessa näringar kunde samsas med vattenkraften. Viktigt att veta är att begrepp som ”ekosystem” och biologisk mångfald och många andra moderna sätt att se på naturen, exempelvis som resurs för det rörliga friluftslivet, inte ens fanns som idéer när vattenkraften byggdes ut. De mycket små hänsyn av miljöskyddskaraktär som togs var just för fiskets skull. Fiskerättsinnehavaren kunde få ekonomisk ersättning för förlorade inkomster från resursen fisk.


Idag har vi miljöbalken och även om vattenkraften liksom annan industri åtnjuter privilegiet att få ha sina gamla tillstånd kvar från den tid som beskrivs ovan, så ska miljöbalken tillämpas. Så den gräddfil som vi ofta använder som begrepp beror till stor del på att tillsynsmyndigheter och domstolar tror att de slipper tillämpa miljöbalken fullt ut då det finns äldre tillstånd. Och att det förstås passar kraftbranschen bra.


Man bör inte heller skylla landsbygdens avfolkningsproblem på vattenkraften. Det är helt andra krafter som gör att väldigt många människor likt insekter drar sig mot ljuset, storstaden. Bland annat just detta med ”ljuset”, eller möjligheterna med en stor stad att i unga år träffa många olika människor och att skaffa sig utbildning eller arbete på ett sätt som inte var eller är möjligt på landsbygden. Att utbyggd vattenkraft dessutom, även för en oinitierad människa, ger en känsla av förödelse i naturen kan förstås bidra på marginalen när en människa funderar på var man ska bo. om den ska flytta eller inte. Men sannolikt är det inte huvudorsaken för det individuella valet.


Ibland hör man talas om häpnadsväckande argument från kraftbranschens sida när de skulle bygga ut vattenkraften. ”Massor av nya jobb” anfördes, vilket stämde under etableringsperioden då vattenrallarna jobbade ute vid forsarna, men inte nu när de i vissa fall flyttat kundservice till callcenter i andra världsdelar. Kraftverken sköts i dag av driftskontor med kraftigt minskad personalstyrka. Bolagen sa också i vissa fall att de skulle ”låna vattnet ett tag” och sedan återlämna det när annan elproduktion kunde tas i drift. Löften om återlämnande eller restaurering gavs i enskilda fall och först efter de första protesterna mot vattenkraftsexploateringen i början på 1950-talet och den efterföljande ”Freden i Sarek”. Återlämnandelöften har således inte varit ett argument i den tidigare exploateringen 1908 till cirka 1950 och inte heller under de sista decennierna av utbyggnad.

Några juridiska grundbegrepp att hålla reda på

Om vi skjuter in lite om lagar och juridik är det omöjligt att inte tala om EU:s rättsakter. I Sverige har EU:s ramvattendirektiv genomförts genom att vår nationella lagstiftning har justerats så att den i sig inte utgör ett hinder för de miljömål som ingår i vattendirektivet. Det nationella genomförandet bygger på att direktivet inte fungerar som direktverkande lagtext. I princip alla direktiv från EU, oavsett politikområde, har fullt med undantagsmöjligheter för de enskilda medlemsstaterna att nyttja, utifrån sina nationella förutsättningar och behov. Detta är en av orsakerna till att direktiv är mer vanligt förekommande än förordningar från EU. Förordningar gäller, till skillnad mot direktiv, som direkt gällande lagtext i varje enskild medlemsnation.


Alla direktiv är fulla av möjligheter till nationella tolkningar och olika syn på måluppfyllelse. Detta bör alla som anser att EU lägger sig i för mycket beakta. Det är alltså inte sant att EU bestämmer i detalj inom särskilt många områden. Ett bra exempel på där förordning gäller i stället för direktiv är bestämmelser kring hela livsmedelskedjan med början hos växtskyddsmedel och som slutar på restaurangens tallrikar eller i butik. Även stor del av kemikalielagstiftningen består av direktverkande förordningar från EU. Direktiven tydliggör att EU inte styr i detaljer på den nivå som EU-belackare påstår, tvärtom utformas de för att medge genomföranden till förmån för nationell lagstiftning och enskilda nationers egna bästa.


Därför är det direkt felaktigt att tro att EU satt ner foten vad gäller själva måluppfyllelsen i ramvattendirektivet. Kommissionen satte ner foten i några detaljer i svensk lagstiftning som ansågs utgöra bestämmelser som hade omöjliggjort ett långsiktigt uppnående av unionens bindande miljömål. Bra att ha med sig är att typiskt sett när det gäller miljödirektiv är det så att branscher anser att Sverige överimplementerar medan miljöorganisationer anser att Sverige underimplementerar.

Konsten att skriva tydligt

När man i texter med många olika aktörer skriver ”man” utan att tala om vem som avses kan det snabbt bli grumligt för att inte säga felaktigt. Det gäller att ha processkedjan likväl som olika organisationers och myndigheters ställning i hierarkin och deras uppgift klar för sig.


Det är extra viktigt med tydlighet i en text som ska beskriva dagens läge kring vattenkraftens miljöanpassning, med 2019 införda ändringar i miljöbalken jämte förordningar, för att genomföra omprövningar av vattenkraften i syfte att få till stånd miljöanpassningar.


När NAP-processen startade fanns det och finns det fortfarande olika aktörer. Dels politiken, manifesterad av politiker i olika partier där partierna har sina respektive grundläggande synsätt på industrialisering, miljö och rättvisa i ett större perspektiv. Dels kraftbranschen som givetvis försvarar sina ekonomiska värden och ingenting annat. Och enskilda som ofta (men inte alltid) vill ha en god miljö och fin natur. Det sista gäller givetvis alla miljöorganisationer också. Länsstyrelsernas uppgift är att samordna samverkansprocesser samt agera parter i de kommande omprövningarna.


Men det är självklart inte kraftbranschen som ”skapat” det relativt intrikata systemet runt lagar, förordningar och omprövningar. Branschen har påverkat politiken och därmed slutresultatet på ett kraftfullt sätt, som mäktiga industriintressen alltid gör när det gäller politiska processer. Och politiker och politiska partier lyssnar på vad näringslivet säger, så har det alltid varit.


Kraftbranschen har via sina duktiga jurister insett att det finns undantag när det gäller uppnåendet av målen i ramvattendirektivet. Alltså har kraftbranschen drivit frågorna åt det hållet, genom att skriva debattartiklar, träffa politiker i en omfattning (lobbyism) som den samlade miljörörelsen aldrig har en chans att göra. Med sin oomkullrunkeliga kunskap och erfarenhet om sin verksamhet, tekniskt och ekonomiskt, får de oftast tolkningsföreträde när de träffar politiken. De flesta politiker anser att industriutveckling och ekonomisk tillväxt är prio ett.


Det finns dock glimrande ljuspunkter i detta mörker av miljökamp. Exempelvis har skickliga miljöorganisationer nere i Europa med stor politisk och juridisk sakkunskap lyckats förmå EU-kommissionen att ingripa mot medlemsländernas användande av syntetiska nikotinider i kemiska bekämpningsmedel. Genom organisationernas kompetenta agerande har insekternas väl och ve i ekosystemet viktats högre än den kraftfulla lantbruksbranschen hos EU:s centrala instanser. Nya rättsakter har tillkommit i enlighet därmed. Sådana succéer uppnås endast genom att miljöorganisationerna har fakta; använder sig av den och inte sprider felaktiga och oinitierade rykten. Dåligt pålästa miljöorganisationer förändrar varken miljön i Sverige eller inom EU.


Viktigt att förstå är att miljölagarna i Sverige och inom EU stiftas av de politiker som kraftbranschen påverkar. Och vi har de politiker som valts i demokratiska val. Därefter är det de självständiga myndigheternas uppgift att formulera vägledningar om hur andra myndigheter ska tolka lagar och förordningar i syftet att uppnå politikens mål, inom vattenkraften just nu vägledningar om alla undantag för att miljömålen inte ska bli så betungande för kraftbranschen. De gör det på uppdrag och helt enligt de lagar som styr myndigheters befogenhet. Rättsstatens regelhierarki gäller och den tillämpas. Regeringen ger myndigheter regleringsbrev som tillsammans med lagar och förordningar styr deras verksamhet. Det finns alltså ingen maskopi mellan företag och myndigheter, om någon skulle tro det. Den sortens argumenterande undergräver förtroendet för myndigheter och rättsstatens principer, och inte minst uppgiftslämnaren när det uppdagas att påståendet är felaktigt.


Så även om omprövningen ska ske genom prövning i domstol så har regering, riksdag och kraftindustri i högsta grad med saken att göra. Riksdagen som lagstiftare och kraftindustrin som ägare till de anläggningar de nu själva lämnar in ansökan för att få omprövade och moderna villkor. Det är ägaren av det enskilda kraftverket som sätter prövningsramen. Vill de inte bygga en fiskväg och lyckas motivera det på ett bra sätt och också visa att miljökvalitetsnormen ändå kan uppnås, så måste domstolen förhålla sig till det. Detta gäller också 2019 års bestämmelser om omprövning.

Finansiering

Vattenkraftens Miljöfond är inte en fond i ordets egentliga betydelse utan ett aktiebolag som betalar de kostnader för miljöanpassningar som uppstår vid omprövningen av vattenkraft löpande. Förutsättningarna drogs upp tillsammans med föregående regering. Fondfinansiärerna, de största kraftproducenterna, hade som krav för att under åren 2022 till 2037 löpande avsätta totalt 10 miljarder, att max 1,5 TWh produktionsförlust skulle uppstå som följd av miljöanpassningar av vattenkraften. Detta krav från finansiärerna ligger helt utanför riksdagens och myndigheternas lagstyrda process kring juridik och lagstiftning. Eftersom Vattenkraftens Miljöfond är en privat uppgörelse mellan alla kraftbolag har inte regeringen med det att göra.


När regeringen 2018 meddelade nyheten om processen kring NAP-omprövningarna var de tydliga med att 1,5 TWh är ett riktvärde, absolut inte ett lagstadgat tak. Detta eftersom en lag om ett tak skulle riskera ett överträdelseärende gentemot Sverige, från EU-kommissionens sida. Däri ligger också en hund begravd när nu fonden ”hotar” att avsluta fonden om inte taket lagstadgas. Regeringen kan då känna sig nödgade att meddela att NAP-processen pausas på obestämd tid. Argumentet blir i så fall att ett genomförande utan privatfinansieringen skulle drabba främst de småskaliga kraftägarna på ett sätt som politiken inte kan acceptera. Just i detta avseende skulle man kunna säga att vattenkraften, genom privata pengar, skapat sig en gräddfil visavi annan industri. Normalt är det så att PPP, Polluter Pays Principle, är bärande i all europeisk miljölagstiftning vilket betyder att företagen ska stå sina egna kostnader för miljöanpassning och avhjälpandeåtgärder.


För den storskaliga vattenkraften är det inga bekymmer med finansieringen av själva miljöåtgärderna, det är närmast att betrakta som kaffepengar i perspektivet 30-60 år. Däremot är den minskade intäkten av minskad vattenföring genom turbinerna med ränta på ränta under 30-60 år något helt annat. Där pratar vi om många miljarder totalt. Minskade intäkter beskrivs ofta som förlust av bolagen, för det låter som att de drabbas av något orättvist och det är också så de själva ser det. Deras syn att de har en självklar rätt att hantera hela vattenmängden efter eget skön utan hänsyn till miljön ger ett mer förutsägbart ekonomiskt framtidsscenario för dem.


Den storskaliga vattenkraften står för 40–45 procent av svensk elproduktion och den måste därmed beskrivas som central för industrin. Framför allt gäller det dessa storskaliga kraftverks förmåga att hålla elnätet i balans, från sekund till timmar och dagar, det man kallar elnätsreglering.


Detta är knuten i diskussionen. Kan vi hålla elsystemet i balans även óm vattenrkaften skulle tappa 3-5 TWh?


Vi på MKS menar att det är möjligt. Det kan ske genom batterilager, vätgasturbiner som drivs av grön vätgas, genom vindkraft med modifierad styrning som därmed kan simulera vatten- och kärnkraftverks stora svängmassa som stabiliserar frekvensen på elnätet och mängder av andra tekniska lösningar. Syntetisk svängmassa används också på vissa håll i USA. Där sätter man stora tunga gyron i vacuum i rotation med tusentals varv per minut. När de väl fått upp farten avtar varvtalet extremt långsamt tack vare vacuum och magnetlager utan direkt beröring mellan lagerytorna. Men om elnätets frekvens behöver justeras på sekundnivå kan de kopplas in till generatorer blixtsnabbt och därmed avlasta behovet av stora svängmassor i kraftverksturbiner. Att använda batterier i elbilar som lager när bilarna står stilla, vilket de gör mestadels av tiden, är en gammal idé som nu måste omsättas i praktiken. Sist finns redan ekonomiska styrmedel som avlastar effektbehovet på topplasttimmar och dessa styrmedel kan och kommer naturligtvis att utvecklas i takt med att tiden går och behovet ökar.


Branschens alarmerande rop om elsystemkris om vattenkraften miljöanpassas är alltså felaktigt vad gäller nivån på utmaningarna.

Sist lite om procent och TWh

Det är rätt vanligt att storheter som effekt och energi blandas ihop på ett sätt som visar att den som skrivit inte förstår skillnaden. Det är tyvärr inte ovanligt, till och med ministrar av olika kulörer och andra politiker har blandat ihop begreppen ibland.


Än värre blir det om man i sifferexercisen skulle blanda ihop energienheten TWh med procenttal. Låt oss reda ut lite om vattenkraften och de siffror som förekommer sedan länge.


Det har gjorts bedömningar av vattenmyndigheter att ett rimligt antagande av vad produktionsförlusten kan tänkas bli vid en rimlig miljöanpassning om Sverige ska uppnå de tvingande miljömålen inom exempelvis Natura2000 ligger någonstans i intervallet från 3 till kanske 5 TWh. Detta med hänsyn tagen till generellt mycket små åtgärder i storskaliga kraftverk enligt nuvarande och gamla regeringarnas vilja.


Ökad elproduktion i svensk vattenkraft med ökad nederbörd på grund av klimatförändringar har i rapport från norska Sintef visats ligga i intervallet 5,8 – 6,2 TWh, vilket motsvarar 8,6–9,2 procents ökning. Med minskade behov av uppvärmning av samma skäl kan vi lägga på kanske 1-2 TWh till fast då på minskat behov på grund av klimatförändringar. Det betyder att en förmodad minskning på 3 till 5 TWh elproduktion på grund av miljöåtgärder kompenseras fullt ut. Allt annat lika kan vi tvärtom se en ökning av produktionen med 1,8-3,7 TWh trots miljöanpassningar. En annan effekt av varmare vintrar med minskad period av snötäcke är att mycket av det vatten som idag går förlorat för kraftindustrin vid vårfloden i stället kan användas till produktion. Vid vårflod är flödena så stora att de allra flesta kraftverk inte kan ta hand om allt vatten. Då ”spiller” de vattnet bredvid. När det vattnet till del kommer som vanligt flöde under förlängda höstar eller tidigare vårar kommer alltså

kraftbolagen att kunna producera mer el med egentligen samma mängd vatten totalt sett över året.


Givetvis måste en massa andra variabler med i en realistisk ekvation, inte minst nuvarande politiska idé om att ”industrialisera oss ur” klimatkrisen. En förmodat ökad elproduktion kommer att påverka hur vattenkraften behandlas. Men det finns lösningar, tekniska likväl som politiskt/ekonomiska. Att låta som om vi inte har några lösningar, som kraftindustrin nu gör, är defaitistiskt. Sverige har ju namn om sig att vara en kunskapsnation. Låt oss göra den bilden rättvisa och både säkra elsystemet och miljöanpassa vattenkraften.


Det viktigaste en miljöorganisation kan göra nu, med långsiktigt perspektiv, är att övertyga politiken i Sverige om en god miljös alldeles egna rätt att existera och samtidigt driva på för att just vattenkraftens miljöpåverkan lyfts upp inom EU så att en förordning med direktverkande lagtext och generella föreskrifter om miljöåtgärder skapas och genomförs.


Ett arbete som kräver juridisk och politisk spetskompetens och kunskap på högsta nivå.


Och en stor mängd med tålamod.


MKS anser sig ha både och.

Faktaruta

W, kW (1 000 watt), MW (1 000 kW), GW (1 000 MW) och TW (1 000 GW) är mått på effekt. Att jämföra med vad en bilmotor ger i kW, dvs den momentana effekten vid drift.

kWh, MWh, GWh och TWh är mått på energi. Effekt gånger tid helt enkelt.

Exempel: Om du använder en 10 watts lampa i 100 timmar har du förbrukat 10 W x 100 timmar = 1 kWh.

1 GWh räcker ungefär till 40 elvärmda villor under ett år.

Sveriges vattenkraft producerar ett normalår cirka 67 TWh energi. Totalt produceras i storleksordningen 145 till 165 TWh per år inom Sverige. Konsumtionen har de senaste tio åren legat mycket under detta och därför nettoexporteras i runda slängar 10-30 TWh varje år.

Åren 2022 och 2023 exporterades 33,2 respektive 28.5 TWh. 30 TWh motsvarar i storleksordningen 3 hela Luleälvars årsproduktion. De 1700 småskaliga kraftverken producerar varje år endast 5.6 av dessa 30 TWh export, eller annorlunda uttryckt, 5.6 procent av elexporten som alltså inte används i Sverige. Eller hushållsel till 6 miljoner hushåll.