"Enorma problem leva upp till moderna miljökrav"

Vattenkraft har en erkänt stor påverkan på ekosystemen där den förläggs, det är känt sedan decennier. En miljöanpassning av den redan existerande vattenkraften är nödvändig för att den ska kunna kallas hållbar, på riktigt. Ekonomiskt, ekologiskt och inte minst socialt. De som bor bredvid de hundratals mil av torrfåror som existerar i Sverige betonar säkert det sista.

Med det sagt vill jag kommentera det ”Startprogram för utvecklad vattenkraft” som Svenskt Näringsliv gav ut i augusti 2023.

Först en viktig fråga: Påverkar en förlust av elproduktion på mer än regeringens riktvärde om 1,5 TWh elsystemet på ett genomgripande negativt vis? Riktvärdet som finns i NAP, 1,5 TWh max i produktionsförlust under de 20 åren av omprövningar, är det som Svenskt Näringsliv riktar in sig på. De tycker att det måste säkras så att inte mer produktion går förlorad.

Men scenarier för förändrad nederbörd i och med klimatförändringarna från norska Sintef redan 2011, pekar på att svensk vattenkraft år 2050, allt annat lika, kommer att kunna producera i spannet 5,8-6,2 TWh mer el jämfört referensåret (66,9 TWh). Samtidigt pekas på att minskade behov av uppvärmning ger ytterligare 2,8 – 4 TWh per år i minskad förbrukning.

Därav följer att miljöanpassningar kan genomföras med påverkan på elproduktionen i storleksordningen 3-4 TWh utan någon som helst negativ påverkan på elsystemet jämfört referensåret.

Tvärtom, en mer genomgripande miljöanpassning som tar 3-4 TWh i anspråk av vattenkraften kommer i slutändan att innebära ett nettoplus på minst 4,6 TWh och upp till 7,2 TWh tillgänglig el jämfört utgångsvärdena.

Det vore inte orimligt att kraftföretagen med ovan sagt genomför lite mer genomgripande miljöanpassningar, vilket skulle kunna ha potential att skapa en ”vinn-vinn”-situation mellan behovet av mer el och effekt och behovet av miljöanpassning. För det behövs att politiken förstår vikten av biomångfald och att klimatförändringarna också skapar en reell möjlighet att nu miljöanpassa vattenkraften eftersom vi får mer vattenkraft utan åtgärder i kraftverken.

Svenskt Näringslivs formulering att behovet av miljöanpassningar ”behöver vägas mot den snabbt ökande efterfrågan på fossilfri el” måste förstås som att man vill skära ner miljöanpassningarna till ett minimum, speciellt i de storskaliga kraftverken. Det är förstås tråkigt. Detta pekar på att Svenskt Näringsliv fortfarande inte tar tillräcklig hänsyn till de enorma utmaningarna med minskande biologisk mångfald.

Man åberopar också EU:s nödförordning (Rådets förordning 2022/2577) som i områden, utsedda av regeringen, kan ge vissa undantag från reglerna i både vattendirektivet och Natura 2000-områden. Denna förordning gäller till 30 juni 2024. Natura 2000-områden som idag har etablerade vattenkraftverk har ett enormt behov av miljöanpassning. Att gå ifrån de ambitiösa projekt som arbetats med i många år i samarbete med kraftföretagen, till exempel i Nedre Dalälven, skulle betyda en fortsatt ekologisk katastrof i 40 år, fram till nästa omprövning. När nu hela elsystemet är föremål för mängder av nya tjänster och teknik för att garantera effekt under topplasttimmar samt lagra förnybart producerad el, är det kanske inte läge att få panik och fortsätta skydda just vattenkraften in absurdum mot miljöanpassning.

Alla parter i denna ständigt pågående diskussion om vattenkraften i Sverige måste inse att med de planer som finns för utbyggd elproduktion (70 TWh enligt SKGS) kommer inte vare sig dagens vattenkraft eller en effektiviserad och utbyggd vattenkraft enligt Svenskt Näringslivs modell att räcka till för regleringen av elsystemet. Med andra ord måste nya tekniker och marknadslösningar tas fram för att klara detta behov. Det vore bra mycket bättre för miljön i det stora hela om kraften satsades på detta i stället för att använda tidsbegränsade undantag från de bindande miljömål som manifesteras i de olika naturvårdsdirektiven från EU.

När det gäller tillståndsprocesser ”behöver det offentliga Sverige tala med en röst” enligt Svenskt Näringsliv. Då missar man att olika myndigheter har olika perspektiv och fokusområden. Havs- och vattenmyndigheten är central myndighet. Vattenmyndigheter och länsstyrelser har ansvar inom sina geografiska områden. Varje myndighet är självständig och arbetar utifrån sitt ansvarsområde. Perspektiven måste således vara olika och därför ska inte myndigheter ”prata med en röst”.

Det är också självklart att de enheter på en länsstyrelse som har att bevaka miljöområdet fokuserar på de delar av en ansökan som eventuellt inte uppfyller de krav som både nationell och EU-rätt ställer. ”Instruktioner för att underlätta samhällets elektrifiering” som föreslås av Svenskt Näringsliv tar inte på något vis hänsyn till detta, utan utgår från synsättet att god miljö enbart är en elektrifieringsfråga. Tvärtom går vägen mot ett hållbart samhälle via förståelse för att god resilient miljö och biologisk mångfald är en exakt lika stor utmaning men också resurs som elektrifieringen för att möta klimatförändringarna.

Det är uppenbart att vattenkraften har enorma problem med att leva upp till samhällets moderna miljökrav. Kanske fokuset från både politiker och kraftföretag bör ligga på att utveckla de produktionssätt och lagringstekniker som inte har samma problem.

Läs artikeln på Second Opinion

https://second-opinion.se/enorma-problem-leva-upp-till-moderna-miljokrav/