Artskyddet, Århuskonventionen och äganderätten

I en debattartikel publicerad i ATL har ett antal Centerpartister på kommunal nivå med Helena Lindahl, riksdagsledamot för Centern och talesperson i landsbygdsfrågor i spetsen angripit en av hörnstenarna i svensk miljöprocess. Det handlar om rätten för enskilda och organisationer att få information och delta i juridiska processer inom miljöområdet. Det är smått obehagligt att de gör så, eftersom det är ett angrepp på rättsstatens principer och demokratin. Vi hoppas att det är okunskap snarare än medveten strategi som gör att de ramlat ned i kaninhålet på detta vis. Låt oss reda ut det hela.

Århuskonventionen gäller all sorts juridik, och därmed också sådan som träffar avfall eller artskydd som exempel.

Många arter är av goda skäl skyddade och finns med i bilaga till Artskyddsförordningen, vilken bygger på bilagan till Art- och habitatdirektivet. Detta är lika juridiskt klargjort som det är att körkort krävs för att få framföra bil eller att det är förbjudet att sälja narkotika.

Arternas skydd gäller i hela artens utbredningsområde inom EU och diskussionerna i Sverige om detta fluktuerar över tid. Tidigare var det ofta Större vattensalamander som ofta dök upp i exploateringsmål som exempelvis vägbyggen; fråga Trafikverket som vet att den återfanns efter träffar i artdatabanken. Skyddet är detsamma för alla arter i bilagan enligt ovan och legalt definierat. Alla myndigheter och ävenså domstolar har att förhålla sig till det och kan inte på eget bevåg bortse från detta juridiska fundament.

Århuskonventionen är en FN-konvention som Sverige ratificerade 2005 och den har två stöttepelare; rätt att få delta i miljöprocess och rätten att utfå miljöinformation. Den är ett mycket viktigt element i miljöprocessen inom EU och också Sverige och i miljöbalkens systematik. EU:s MKB-direktiv bygger på rätten att som del av allmänhet utfå information kring nya projekt som träffas av till exempel tillståndsplikt. Vattenkraft, gruvexploateringar, vindkraftsprojekt och kärnkraftsutbyggnad är exempel på sådana. Sverige har tidigare fått kritik för att kravet på antalet personer sammanslutna som parter har varit för högt. Nu gäller 100 personer vilket i ett demokratiskt samhälle är fullt rimligt.

Att miljöprocessen missbrukas av domstolar och myndigheter är nonsens. Myndigheter befolkas inte av aktivister utan snarare av tjänstemän med begränsat handlingsutrymme och lagarna gäller alltid. Miljöorganisationer och andra enskilda är inte heller starka parter i miljöprocessen och endast i undantagsfall dömer domstolarna bifall till organisationernas talan.

Landsbygdens befolkning äger inte frågan om kunskap gällande biologisk mångfald och rätten att använda rättsprocessen som verktyg. Att ofta mycket pålästa enskilda eller organisationer som inte bor på orten där de agerar kan mer om biologisk mångfald borde leda till eftertanke snarare än gnäll. I verkligheten är miljöprocessen markägarnas juridiska lekstuga, inte allmänhetens. Det finns också skäl att påpeka att Sveriges regeringsform ger möjlighet att ingripa i de enskildes rättigheter om det finns behov. Detta gäller exempelvis vissa miljölagar där alla, även markägare, måste tåla ingrepp i den i Sverige extremt starka äganderätten.

Att miljöprocessen befolkas av elaka domstolar och myndigheter, och svaga markägare och företag är en väl inarbetad osanning. Markägare och företagare har mycket kompetenta juridiska företrädare och starka branschorganisationer. I regel är det enskilda och miljöorganisationer som kämpar med pro bono-arbetande biträden, inte sällan amatörer. De jurister som miljöorganisationerna anställer har i regel bara en bråkdel av advokaternas och konsulternas processvana och teknisk och juridisk erfarenhet. Så här ser miljöprocessen ut i verkligheten och svagare part är tveklöst de enskilda och organisationer som ger sig in i leken till förmån för biologisk mångfald.

I de få fall mark- och miljödomstolarna eller andra myndigheter dömer eller beslutar i enlighet med organisationers och enskildas talan är snarare undantag än regel.

Nej, fram för knärötter och vattensalamandrar, de är en välbehövlig och ringa hjälp för den som vill föra talan enligt Århuskonventionen. Att inskränka talerätten vore ett direkt angrepp på rättsstatens principer. Utöver det borde varje ekologisk lantbrukare tacksamt betrakta Århuskonventionen för den händelse att den egna verksamheten behöver skyddas mot större kommersiella aktörer som vill exploatera deras eller intilliggande fastigheter.

Miljö- och Kultur i Sverige, en av organisationerna som för talan med stöd av Århuskonventionen