Är Think Pink toppen på ett isberg?

Felaktig avfallshantering är inte bara Think Pink! Detta företag har blivit känt för sin olovliga verksamhet med miljöproblem som följd, men företaget är bara ett symptom på en kronisk sjukdom i avfallsbranschen. Sjukdomen kan sammanfattas som ”för nära till pengarna- sjukan”.

Det kostar pengar att hantera avfall, både om det är frågan om kvittblivning eller återvinning. Men det finns alltid någon mindre seriös aktör som är beredd att ta emot utan att ha koll på alla lagar och regler. Dessutom är dagens entreprenadprojekt vid väggbyggen, rivningar, husbyggen, markomvandling mm, som nästan alltid ger upphov till olika fraktioner av avfall uppdelade på många olika händer. Det är byggherrar, transportörer och diverse avfallsmottagare såsom mottagningsanläggningar för behandling, sortering, mellanlagring eller deponering. Dessa olika aktörer kan syssla med kombinerade verksamheter som då innefattar både kvittblivning och återvinning.

Vid helt vanliga entreprenadprojekt lämnas avfallet till någon som transporterar avfallet. Vid seriösa entreprenadprojekt används transportörer som är godkända för uppgiften, exempelvis att transportera farligt avfall. Slutstation för bilen ska vara en anläggning som har anmälnings- eller tillståndsprövats för att ta emot just vad som finns på bilen och därefter behandla, kvittbliva eller skicka ut till olika nya anläggningsändamål.

Vad kan gå snett?

I princip allt! Nedan följer några klassiker och dessa situationer uppkommer därför att det i varje led av hanteringen finns utrymme att utföra en billigare, men olaglig ”luring”.

1. Avfallet sorteras fel ute på entreprenaden och ursprungsmärks inte korrekt. Då blir det svårt för transportörer och mottagningsanläggningar att göra rätt. Denna första del av hanteringen kan vara både kostsam och naturvetenskapligt komplicerad för avfallsproducenten. Hitta ytor, provta och kanske ställa i ordning ytor för avfall som måste gå till snabb uttransport, av föroreningsskäl.

2. Avfallet lämnas till transportörer utan tillstånd, vilket kommer att försvåra vidare spårbarhet.

3. Transportören får pengar i handen för att undvika körning till godkända anläggningar som tar mer betalt för att ta emot. Avfallet kan då handla var som helst, ibland hos någon helt okänd mottagare som chauffören råkar vara bekant med. Ibland tjänar bönder lite extra på att ta emot avfall som man sedan använder för att fylla ut sin odlingsmark. Det är lätt att förstå att det finns schaktmassor som inte hör hemma på åkermarken.

4. Olika fraktioner av avfall blandas ute på mottagningsanläggningar som i och för sig har tillstånd att ta emot avfall upp till ett visst föroreningsinnehåll. Om man då exempelvis blandar en hög med massor med för höga arsenikhalter med massor som har för höga halter av PCB, då sjunker halterna till hälften och anläggningen klarar då vad man lovat i anmälan. Var och en begriper väl att ingenting försvinner och allting sprider sig såsom termodynamikens lagar lärt oss, så bingo för anläggningen men osis för miljön.

5. Det är bra att återvinna, men allt avfall ska faktiskt inte tillbaka till kretsloppet. Vissa fraktioner måste deponeras eller brännas upp. En godkänd deponi har geologisk barriär, villkor och egenkontroll. En godkänd förbränningsanläggning har villkor för verksamheten och egenkontroll. Kvittblivning/behandling kostar pengar och det är inte bara chaufförer längst ned i kedjan som vill tjäna en hacka.

Även entreprenörer med helhetsansvar skyggar ibland för kostnaderna och fuskar med innehållsdeklarationen. Nya anläggningsprojekt som tror att de köper material som är lämpligt att återvinna får ibland helt olämpliga material. Ansvaret hamnar då både på den slutgiltige mottagaren som inte säkerställt avfallets lämplighet på ny plats och hos avfallsproducenten (ovan).

6. Kriminella aktörer som aldrig någonsin tänkt sig att göra rätt letar sig in branschen. Dessa tar lägre avgifter från avfallsproducenterna men fuskar konsekvent med allt från restriktioner för vad som får tas emot och hur anläggningarna sköts. Svensk egenkontroll bygger i mångt och mycket på att verksamheterna accepterar att bli kontrollerade och att man lämnar sanningsenliga miljö-eller årsrapporter till tillsynsmyndigheten. I annat fall blir det de facto upp till tillsynsmyndigheterna att undersöka och hitta överträdelser.

Think Pink (och de andra oseriösa)?

Det finns goda grunder för att påstå att punkten 6 gäller i fallet Think Pink. Konsekvensen av den slutsatsen är att alla åtgärder som kan vidtas från tillsynsmyndighetens sida måste bygga på fysisk tillsyn och kontroll samt rättsliga krav. Naturligtvis måste en oseriös aktör behandlas utifrån rättsstatens principer med välformulerade förelägganden som har grund i verkliga förhållanden och som kan överklagas. Denna typ av verksamheter brukar överklaga och de har i regel juridiska företrädare som bevakar deras rätt.

Om anläggningar överges och försätts i konkurs finns särskilda regler som säkerställer att kostnader för eventuell sanering av förorenade områden där verksamheterna har funnits reserveras i konkursboet innan pengar går till eventuella fordringsägare. Detta måste tillsynsmyndigheten (kommunen) bevaka i konkurser. Ett föreläggande om rättelse på verksamhetens bekostnad måste vinna laga kraft och det måste finnas någon verksamhet att förelägga. Sanningen är den att sådan uppstädning ändå brukar landa med kostnader för kommunen eftersom konkurser efter dylika verksamheter i regel är utan tillgångar.

Vad är då farligt? En avfallsverksamhet kan se ut lite hur som helst. Ibland välordnat, ibland skräpigt. Vissa anläggningsprojekt som nyttjar avfall (lagligt eller olagligt) kan helt enkelt vara vallar eller utfyllnader som saknar syfte, det vill säga fingerade deponier. En verksamhet brukar ha olika restriktioner beroende på om avfallet är inert eller inte. Inert innebär att det inte reagerar med andra ämnen eller material, till exempel vatten.

Lakningsegenskaperna hos material är viktiga både då avfallet ska återanvändas i anläggningsändamål och då avfallet ska deponeras. Typiska ämnen som kan vara kritiska är metaller och vissa grupper av organiska ämnen såsom exempelvis PFAS eller Bisfenoler. Svårast att provta och hantera är avfall som innehåller olika sorters föroreningar. Samma sak då avfall ska återvinnas på lämpliga platser och i lämpliga projekt. Sedan finns det förstås fraktioner som flyger omkring och skräpar ner men som inte utgör direkt fara för människors hälsa eller för miljön.

I avfallsbranschen är det ofta nära till pengarna och det finns många mellanhänder innan avfallet återvinns eller kvittblivs. Detta betyder att kostnader för att ta om hand komplexa fraktioner som antingen behöver undersökas och klassificeras eller redan är känt som olämpliga för återvinning ska bäras av avfallsproducenten, det vill säga den som ger upphov till avfallet. Det är därför frestande för avfallsproducenten att finna billiga läsningar än att avhända sig avfallet till godkända mottagare.

Problemet är mycket välkänt sedan många år och kräver mycket stora fysiska tillsynsinsatser och myndighetssamarbeten. Ibland blir fusket och tillsynens problem uppenbara, som i fallet med Think Pink. Samtidigt sker massor av framgångsrikt tillsynsarbete och naturligtvis bra samarbeten med seriösa aktörer. Fusket i branschen drabbar således både miljön och seriösa avfallsföretag.

Kommunernas tillsynsarbete är med andra ord mycket viktigt och miljöinspektörerna är oftast okända vardagshjältar som sköter tillsynen med mycket goda kunskaper och kompetens. Länsstyrelserna, som har samordningsansvar behöver spotta upp sig i detta avseende. Men vi alla som vill ha en god miljö ska ställa kommunernas ledningar till svars om deras miljöinspektörer inte får de medel och resurser de behöver. En inte alltför ovanlig situation, tyvärr.