Miljödebattens diversifiering

Krönika | 16 - 04 - 2024

Den heliocentriska världsbilden, grundlagd av Columbus och Copernicus, satte med stor sannolikhet myror i huvudet på 1500-talets européer. Klotet jorden snurrar i en bana runt ett annat klot, solen. En teori som gick emot människors erfarenhet.

Det man nu fick uppleva var ett paradigmskifte, ett helt nytt sätt att se på världen. Ett skifte som förvisso skett många gånger tidigare och som fortsatt att ställa till det för oss människor. Vi får inte riktigt kläm på hur verkligheten ser ut. Våra sinnen begränsar oss. Det som är sant vid en viss tidpunkt är osant vid en annan. Dessutom ser vi inte samma verklighet, den tar olika form beroende på våra erfarenheter, klasstillhörighet, kön, vänner, uppväxt mm. Det är detta den här artikeln handlar om, vår tolkning av verkligheten, men här kopplad till hur vi ser på miljö och klimat. Till vår hjälp att förstå tar vi filosofi och idéhistoria.

Om undran inför verkligheten

Det är obehövligt att upprepa alla larmrapporter som kommer till oss varje dag. Resultatet av klimatförändringarna blir alltmer svåröverskådliga efterhand som tröskelvärden passeras. Allt fler inser att allt liv kommer att decimeras.

Figur 1: Den sanna verkligheten, Das Ding an sich

Naturmiljön har på egen hand, utan bidrag från klimatförändringarna, på kort tid sargats i takt med industrialiseringens framväxt. Våtmarker försvinner, älvar torrläggs, sjöar blir alltmer syrefattiga, grundvatten sinar och hela marina och landbaserade ekosystem försvinner för alltid. Listan kan göras lång.


Den stora frågan är varför vi ser enbart en del av problemen och önskar en förändring medan andra förnekar, accepterar eller struntar i vilket.


Låt oss ta hjälp av filosofi och kunskapsteori för att förstå vår egen position i en komplex verklighet.


För enkelhetens skull föreställer vi oss den verkliga obearbetade verkligheten som den datorgenererade kladden i figur 1. En verklighet som var och en av oss enbart känner till delar av, begränsat i tid och rum, enligt filosofen Immanuel Kant. Denna verklighet är, enligt samma filosof, Das Ding an sich, den verklighet som ingen har den fulla kunskapen om, som ingen har sett i sin helhet. Om Tinget i sig, den verkliga verkligheten, uppfattar vi enbart delar av genom våra sinnen, filtrerat och bearbetat av vårt medvetande. Resultatet blir Das Ding für mish, tinget för mig, som blott utgör ett brokigt sken av den sanna verkligheten.


Vår vy över denna verklighet är begränsad av flera faktorer av bland annat social och ekonomisk natur, som uppväxt, utbildning, klass, kön, resor, yrke m.m. Verkligheten uppfattas fragmenterad, endast delar av den är synligt för var och en av oss. Den bild vi får av verkligheten blir beroende av den personliga kognitiva bearbetningen. Det vi uppfattar sätts in i ett medvetandesammanhang och blir till personlig kunskap.


Kunskap läggs till kunskap, generation efter generation, en slags kollektiv erfarenhet skapas, traderad och sammanfattad i berättelser, lagar, forskningsrapporter och på andra vis. Den rena naturmiljön kompletteras under generationer med kulturmiljö. Den verkliga kopplingen till Das Ding an sich kan vara sann eller falsk, vilket vi aldrig får vetskap om eftersom den kollektiva erfarenheten är en social konstruktion, uppfattad som den enda sanningen, verkligheten per se. Vissa utsagor tas alltid för givna, som en slags axiom. Matematik och naturvetenskap är exempel på sådana utsagor, få skulle motsätta sig att 2+2=4. Detta kallar Kant a priori utsagor, till skillnad från syntetiska utsagor som leder till ny kunskap.


Den kollektiva erfarenheten, sann eller falsk, bildar tillsammans med den personliga erfarenheten, en personlig förförståelse inför nya sinnesintryck från Tinget i sig, den obearbetade verkligheten.

Figur 2: Den sanna verklighetens sociala arenor med avsikt att definiera delar av den uppfattade verkligheten

Doxa

De spår människan avsätter i den sanna verkligheten är både av materiell och immateriell natur, där den förstnämnda utgör byggnadsverk av olika slag och den senare olika former av trossatser och ideologier. Den svårfångade verkligheten innefattar oändligt många olika Sociala fält där diskussionerna och kamperna utspelar sig om innehåll och definition (Fig 2). Begreppet Socialt fält har vi lånat från den franske samhällsvetaren Pierre Bourdieu. Ett socialt fält uppstår när ett för flera människor gemensamt intresseområde utvecklas. Inom fältet ryms kampen om att definiera vad som är av betydelse för intresseområdet. Det sociala fältet är inte fysiskt påtagligt, utan finns överallt där människor interagerar inom intresseområdets ramar. För att vinna inträde bland fältets främsta uttolkare och rätten att yttra sig måste man underkasta sig vissa grundläggande föreställningar, som omfattas av alla inom det sociala fältet. Dessa föreställningar utgör ramarna för det acceptabla och är ibland ganska vida, men ibland också tämligen slutna. Det beror på hur pass starka legitimeringarna är inom det sociala fältet. Bourdieu benämner dessa ramar för Doxa. Med detta menar han strukturer, beteenden och andra sociala fenomen som tas för givna.


Att angripa Doxa i en diskussion innebär att man utdefinierar sig själv från den offentliga diskussionen. Doxa utgör det odiskuterbara (universe of the undiscussed). Enbart vissa delar av det sociala fältet är öppet för diskussioner och begränsas av Doxa. Här finns den egentliga miljöarenandär olika intressen står emot varandra (fig. 3). Hur radikala diskussionerna än är kommer de att ske och begränsas inom ramarna för miljöarenan. Att angripa Doxa i en diskussion innebär att man utdefinierar sig själv från den offentliga diskussionen. Detta utrymme kallar Bourdieu för universe of discourse eller universe of argument. Ramarna för arenan utgör således också ramarna för det diskuterbara.


Innehållet i Doxa delas till stor del av merparten sociala fält. Här finns allt miljöspecifikt blandat med allt som genom åren byggts upp inom den befintliga samhällsmodellen, daterat ända från Adam Smiths verk The Wealth of Nations ända fram till våra dagars fullt utvecklade samhälle med element som vinstmaximering, arbetsdelning, social differentiering, teknologisk rationalitet, global resursallokering, fri marknad och fri konkurrens.


Det mest dominerande Sociala fältet är det filosofiska där varats själva existens avhandlas. Det är också på denna arena där den största osäkerheten och metafysiska uttrycken finns representerade, där många hittar sanningen i trossatser av religiös eller annan metafysisk yttring medan andra fastnar i frågan om meningen med livet. Utrymmet för rena fakta, Kants a priori utsagor, lyser ofta här med sin frånvaro.


 Låt oss nu släppa intresset för den filosofiska arenan och alla andra delarenor och speciellt granska arenan för miljödefinition och den miljödebatt som formar vår syn på relationen människa-naturmiljö. Här finns de renläriga, de Ortodoxa, som ansluter sig till intresseområdets traditionella innehåll och utformning. De Ortodoxa består i första hand av de som hävdar företräde för produktion och ekonomiska argument. De ortodoxa erhåller därmed legitimitet automatiskt genom sitt virtuella stöd från Doxa.


Inom miljöarenan finns också de Heterodoxa, som angriper traditionella värden. Heterodoxa, som aspirerar på legitimitet har myter, traditioner, vetenskap och ideologier att kämpa mot. Vi skulle också vilja tillägga lagar att kämpa mot. Doxa bildar nämligen också gränsen för rätten i samhället.


Rätten utgör en formalisering av Doxa. Juristen skapar ingen moral, inga normer, juristen är moralens och normernas väktare och står därmed i direkt kontakt med den verklighet där normer och moral ifrågasätts, tacklas och upprätthålles. En verksamhet som ständigt utmanar honom eller henne själv. Är den egna lojaliteten uppriktig? Försvaras sanningen eller sveket? Frågor som egentligen är ointressanta. Det är inte juristen som bestämmer vad som är sant eller falskt, det är lagar, normer och urminnes hävd, som bestämmer vad som gäller för tillfället. Det som är sant vid en tidpunkt är falskt vid nästa, men vid varje tillfälle är det juristens uppgift att försvara. Skillnaden mellan de ortodoxa och heterodoxa juristerna är här mer en gradskillnad än en artskillnad.


De heterodoxa inom miljöarenan utgörs av en rik flora av människor, myndigheter och organisationer. Det gemensamma är att de försvarar naturmiljön, även till viss del på bekostnad av produktionen. Hur radikal den heterodoxa kritiken än blir, kommer den dock aldrig att ifrågasätta Doxa.

Figur 3: Miljöarenans sociala fält

När Axel Danielsson vid slutet av 1800-talet vågade antyda att juridiken är partisk genom att säga att ”den prostituerade slinkan Justitia enbart var till för att tjäna de besuttna klasserna” renderade det fängelse för hans del.


Doxa har efter mer än hundra år senare vuxit sig så pass starkt att man har rätten att säga vad som helst utan att rubba juridikens stöd till doxas många axiom. Doxas hela idésystem är som ett självspelande piano, en hegemoni vi får med oss sedan barnsben. Vi bär alla den inom oss och ser till att den lever vidare. Samhället vi ser blir det enda och sanna.


Paradigmskiften kan i sällsynta fall ske, där hela det sociala fältet öppnas upp för diskussion. Fältet sopas rent för både idéer och människor, nya strukturer byggs upp. Ett sådant paradigmskifte inträffade inom mentalvårdens sociala fält på 1700-talet då naturvetenskap och medicin orsakade en revolutionsartad förändring. Galenskap var inte längre Guds straff utan ersattes med en sjukdomssyn genom den nya medicinen. Prästerskap ersattes med medicinskt skolade. Samma sak kan vi ungefär samtidigt se inom kemin då syreteorin ersatte flogistonteorin för att förklara den för ämnet centrala förbränningsprocessen.

Teknologisk rationalitet

Ett viktigt led i samförståndet mellan heterodoxa och ortodoxa är det som handlar om ”det rationella”, en del av doxa. I en tid, som alltmer präglas av teknologi och naturvetenskap premieras det rationella. Här finner vi element som arbetsdelning och teknologisk rationalitet, anvisningar och handlingsstrategier för att säkra produktionens utveckling.


Begreppet teknologisk rationalitet, har störst betydelse för hur miljöarenan kommer att fungera. Begreppet är inlånat från frankfurtskolan och då främst Herbert Marcuse och Jürgen Habermas.

Med begreppet teknologisk rationalitet avser vi mycket kortfattat en rationalitet som grundar sig på en tekniskt och vetenskapligt baserad kontroll av naturen, resurserna och människan och hennes sociala relationer. Detta leder i grunden till en inordning och dominans över människan, men ger oss också möjligheten att spegla spänningen mellan människa och produktion och bedöma miljökampen i ljuset av denna.


Vårt grundläggande antagande är att det finns en dynamisk spänning mellan produktionens intresse och människan i produktionen. Människans och produktionens intressen sammanfaller således inte. Den rationella produktionen leder i regel till en utarmning av människan, socialt och psykologiskt. Vår samhällsbildning präglas nämligen i mycket stor utsträckning av produktionen. Segregation och konsumtionsmönster utgör till exempel ingenting annat än en avbildning av förhållandet mellan människor i produktionen. Arbetsdelning och automatisering inom produktionen omsätts i människors privata vardag till olika mycket pengar i plånboken och segregation.


Motpolen till teknologisk rationalitet heter, med frankfurtskolans språkbruk, praktiskt förnuft. Det praktiska förnuftet äger vi alla och det syftar till frigörelse från dominans och yttre restriktioner. Det praktiska förnuftet kan sägas vara styrt av vår längtan efter en så hög livskvalitet som möjligt. Hela vårt inre kämpar således emot en produktion som utarmar oss socialt och mentalt.


Arbetslivet, såväl som samhället i stort drar mot teknologisk rationalitet, medan den enskilda människans motvärn heter praktiskt förnuft. Nu menar emellertid frankfurtskolan att den teknologiska rationaliteten i allt högre utsträckning dominerar över det praktiska förnuftet. Något som i så fall innebär att vi blir mer och mer ofria i psykologisk och existentiell mening.


Miljödebatten förs i första hand utifrån teknologiskt rationalistiska utgångspunkter. Detta har vi blivit socialiserade till att anse vara primärt. I flertalet akter vi läst argumenterar man med utgångspunkt från den teknologiska rationaliteten. Hur kan det bli annat? Företagen vill expandera och de nuvarande miljölagarna är främst utformade för att ta hänsyn till detta. Miljölagarna är inte förbudslagar utan tillåtlighetslagar i första hand, vilket innebär att det går bra att expandera om miljön inte belastas i allt för stor utsträckning.


Detta innebär konkret att miljöbesluten i första hand inte handlar om livs­kvalitet utan om teknologisk expansion.


Vad kan vi då lära av allt detta? Jo, främst att vi måste hitta nya sätt att tackla miljö- och klimatfrågorna. Delar av doxa måste granskas och föras upp till universe of discourse och nya grupper engageras som inte främst stödjer det teknologiska imperativet. Vem får exempelvis definiera forskningen rent generellt, inte bara miljö- och klimatfrågorna? Nya grupper som försvarar det praktiska förnuftet bör t.ex. engageras i demokratisk anda vid utformandet av forskningens innehåll. Får t.ex. facken definiera forskningen. Försök med s.k. forskningscirklar har t.ex. prövats vid Lunds universitet redan under 80-talet tillsammans med LO och TCO men har inte fått tillräckligt stöd för att växa.


Successivt sker också en glidning mot teknologisk rationalitet inom hela skolsystemet. Ämnen som inte kan försvara sin plats som nyttiggörande i produktionen, såsom historia, samhälls- och religionskunskap, skärs ner successivt. Universiteten runt om i världen servar också alltmer

lönsamheten i produktionssfären, som också tar över finansieringen av den högre utbildningen, medan olönsam grundforskning får allt svårare att överleva.


Inom miljöarenan bör t.ex. nya sätt att försvara miljö och klimat prövas. Mantrat ”mer energi” kanske med lite fantasi kan omvandlas till frågan om hur vi kan effektivisera omhändertagandet av den energi som de facto produceras. Energidelningssystem har framgångsrikt prövats vid industriparken Ideon kopplat till Lunds universitet. Man kan också ifrågasätta varför högspänd ström ska transporteras genom hela landet till belysning och all form av elektronik när den lätt kan produceras lokalt och fördelas via dubbla elsystem i varje enskild bostads- och industribyggnad. De här exemplen är förstås inget annat än just exempel, fantasin sätter inga gränser. Med den här filosofiska och kunskapsteoretiska genomgången vill vi visa vilka svårigheter vi har inom miljörörelsen att tackla men också ge inspiration till att finna nya strategier till förändring.

Presentation av författaren

Conny Svenning, Inte gammal, men levt väldigt länge.

Åtta barn och snart tre barnbarn, alla högt älskade.

Hyfsat utbildad, byggnadsingenjör och Docent i Sociologi. Författare med åtta böcker bakom mig och en på gång.

Har föreläst om filosofi, idéhistoria och politiska ideologier under många år, inom såväl som utom akademin.

Anser att frågor kopplade till miljö- och klimat är vår tids viktigaste.

Politiskt aktiv i bland annat dessa frågor.

Gillar att segla men kämpar ibland med en mental konflikt för ett livslångt men alltmer nertystat intresse för tunga motorcyklar och amerikanska bilar.